Lilla Villan till minne av Ante

Till minne av

min älskade

Ante

Sommaren 1993 flyttade Ante hem till mig.

Jag hade aldrig tidigare haft hund och mina kunskaper var väldigt begränsade. På den här tiden jobbade jag inom bevakning och många kollegor hade hundar. En del arbetade med dem som väktarhundar. Innan Ante kom till mig hade jag försökt att lära mig från mina kollegor och även bett dem hålla öronen öppna ifall någon skulle göra sig av med en hund.

Så fick jag höra om en schäfer som ägaren inte ville ha kvar. Jag åkte och träffade dem för att ta honom en helg på prov. Eftersom jag var nybörjare när det gällde hund hade jag inte mycket att gå på. Jag minns att jag tänkte ”Om jag är rädd för honom kommer det inte att gå”. Så träffade jag lilla pojken. Han var fyra år då och han som ägde honom sa att han inte ville ha honom kvar på grund av att han var dålig på att spåra. Efter helgen tillsammans så fick jag köpa honom..

Tyvärr så kom det senare fram att han som ung hund inte haft det allt för bra. Killen jag köpte honom av hade bara haft honom i ett år och innan dess hade han tydligen bott hos några som slagit honom. Nu får man ju höra en del och allt skall man inte tro på. Men jag tror nog att det tyvärr var sant. Det förklarar en del av hans beteenden som till exempel: En av de första gångerna vi gick ut tillsammans så skulle jag klia mig i huvudet. Jag lyfte armen och hunden slängde sig ner som om han skulle få stryk. Det känns inte som ett normalt beteende, utan att han hade förmodligen farit väldigt illa.

Han var mentalt testad och lämplig som väktarhund. Efter att vi levt ihop i något år och tränat så körde jag upp honom till väktarhund och vi kunde arbeta tillsammans. Det var underbart att ha sin bästa vän med sig och jobba tillsammans.

Ante var med mig nästan överallt. Vi var och tältade, åkte båt, solade och badade ihop, åkte till Norge och mycket mer. Han fick många som älskade honom.

Vi fick åtta år tillsammans. Vid drygt tolv års ålder fick han i augusti 2001 fara till himmelen eftersom kroppen började säga ifrån. Jag älskade honom och saknar honom.

Som han sa i Ronja Rövardotter

”Han fattas mig”