Hem/Home Leia 9 veckor
Fredagen den 6 december 2002
Det börjar gå bra med halsbandet. Hon har det på sig och glömmer bort att det finns. Men ibland så är det något som kliar. I helgen sydde jag ett halsband med resår och kardborrband i fleece. Det var för att hon skulle vänja sig vid att ha något runt halsen, men att det skulle vara mjukt och inte skava i pälsen. Gud vad fånig man är, men hon trivs riktigt bra i det och är jättesöt! Det är idiotiskt att köpa ett halsband med spänne och små hål!!! I alla fall om man har en hund med lite päls. Innan jag hittat rätt hål för att få det lagom spänt så är godiset slut för länge sedan. Leia börjar tröttna på att vara stilla och det roliga med halsband blir inte fullt så kul. Tur att jag har det jag sydde.
Lördagen den 7 december 2002
Första gången i koppel. Idag kändes det dags att börja med koppelträning. Halsbandet stör inte lika mycket längre. Tog mitt gamla läderkoppel och en spårlina ifall hon skulle vilja springa lite längre. Märkte ganska snart att läderkopplet var lite tungt och ivägen. När man är nio veckor är det dessutom ganska nära till marken och haken bara gled ner framför benen. Det var inte så kul. Så jag bytte till spårlinan som är mycket lättare. Vi gick bakom husen vid skogen tio hus bort och sedan hem igen. Det fanns så mycket att upptäcka och titta på. Att kissa eller bajsa stod inte överst på listan. Det gjorde vi när vi kom in och inte så många intryck fanns.
Söndagen den 8 december 2002
Det är klart hunden skall ha en egen fåtölj! Efter att min förra hund Ante vid 12 års ålder fick somna så köpte vi i ett svagt ögonblick en ljus tyg soffa. Just då trodde vi inte att vi skulle ha hund igen. Men saknaden blev för stor och nu när lillflickan flyttat hit så vill ju hon vara med och titta på TV... Så hon har fått en egen fåtölj. Har ställt den bredvid soffan så att hon kan var riktigt nära. Eftersom den är lite för hög att komma upp i så har jag lagt en stor kudde och filtar framför. Hon sitter i den och ser ganska kaxig ut.
Det är bra med staket runt tomten och hålet i det är täckt med plankor. Men... är man hund kan man gräva!!!! Varje gång vi varit ute så har hon försökt att gräva sig ut. Suck! Det blir till att gräva ner hönsnät eller något runt hela staketet. Man måste också äta på allt...
Visselpipan fungerar bra! När jag blåser kommer hon och sätter sig på vänster sida. Nu blåser jag i och för sig bara när jag vet att det skall lyckas. (När hon tittar frågande på mig) Om jag blåser då blir hon jätteglad. Nu väger hon 6 kg.
Måndagen den 9 december 2002
Vi har gått i koppel igen. Eller rättare sagt så fick hon gå i spårlinan. Vi gick lite längre idag, jag tror att det var sisådär 20 hus bort. Vi träffade på en hund. Först skällde Leia. Eftersom hon inte är vaccinerad fullt än så fick de inte vara nära varann, så vi var på varsin sida om stigen. Jag satte mig ner bredvid Leia och strök på henne. Hon satte sig och väntade tyst tills vi var klara. På hemvägen från mitt ärende fick hon ligga i väskan och kika ut. Hon ser rätt nöjd ut när huvudet sticker upp.
Tisdagen den 10 december 2002
Många saker för en liten valp. Först så fick vi åka en liten tur i bilen. Istället för att sitta i en korg i knät i baksätet så fick Leia prova på att åka bak i combin. Hon var inte helt nöjd men efter en stund så la hon sig ner. Vi tog bara en kort tur. På eftermiddagen var det dags att åka till mamma och bröderna. Eftersom det var en lite längre tur och vi inte ville utmana ödet – att det skulle bli läskigt ensam därbak så fick hon åka i baksätet med sällskap. Det bästa hade förmodligen varit att investera i en liten bur, men det känns lite onödigt med tanke på att hon nog växer ur den på några veckor. Leia var borstad och ”gå-bort-fin” i ca 30 sekunder. Alla fem bröderna tyckte att det där var en lattjo liten grej man kunde brotta ner. Jag får väl erkänna att min vana när det gäller valpar som träffas är snarast obefintlig. Det kändes som om alla var på henne och bet och hon hela tiden var underst. Förmodligen var det nog inte så, utan bara moderskänslorna som blev starka. Lilla Leia var grå merle efter leken... När vi fikade inne efter uteleken så fick hon för sig att nu var det dags att leka igen. Bröderna var trötta och ville sova och då visade hon var skåpet skulle stå och var på dem alla. Det mysigaste var nog att se henne med mamma Lani som är underbar. Hon slickade och duttade med henne. Lekte lite och sa ifrån när det blev för mycket. Dessutom är det ju alltid trevligt att fika...(tycker matte och husse).
Onsdagen den 11 december 2002
Det skulle bli en leksak som såg ut som en liten hund. Men mina sytalanger är dock inte de bästa, så Leia fick något som ser ut som en mycket märklig liten ko. Hon blev glad och bet brutalt i den. Jag blev förmodligen ännu gladare. Att jag lagt undan lite av de andra leksakerna och hela tiden plockade fram ”kon” och visade hur rolig den var hade säkert inget med hennes val att göra...
Lite rolig var nya leksaken
Har varit lös ute i lillskogen. Läste om någon som påstod att man inte skulle passa på valpen hela tiden utan att den skulle lära sig att hålla reda var man var. Tyckte att det lät vettigt, ingen vill väl ha en hund som känner sig jagad och springer iväg, utan en hund som håller rätt på var man är med glädje. Det gick väl ganska bra. Problemet var bara att när den goda luktfläcken inte var intressant längre och man inte genast såg matte så sprang hon åt fel håll – fort. Jag sprang ännu snabbare för att hon skulle få syn på mig och ropade på henne. Nu är hon en mycket duktig liten hund som lyssnar bra och lokaliserade att ljudet kom från ett annat håll. Så hon vände ganska raskt och blev sååå glad över att ha hittat mig.
Trött hund i olika sovställningar	Hon får inte vara i soffan, egentligen... Bara när jag vill... Råkade visst somna här och blev påkommen av någon med kamera. Jo, jag vet att det inte är att vara konsekvent...
Hem
Copyright ©MWT Lilla Villan