Våra hönor i Lilla Villan

Han är av rasen Dvärgkochin och har blivit en riktigt duktig tupp. I början var han den mest förvirrade av de alla.
En tupp var bra för han skulle hålla ordning på hönorna, sas det… Gustav Vasa var den enda som inte hittade in i hönshuset på kvällen, som sprang längs med nätet till gården och var förtvivlad över att han var på fel plats. Han var inte speciellt modig heller.
Men han växte på sig, började gala. Och inse att han var tupp. Nu tillbringar han dagarna med att leta mat åt sina damer. Man hör hans speciella ”Jag har mat åt dig”- kackel ofta. Han äter inte själv i första taget utan backar undan och ser till att alla får. Han försvarar flocken, håller utkik, letar ruvplatser och parar sig med sina hönor. Och fin är han också.

Dom två dvärgkochin damerna är klart mindre och lättare än de andra i hönsflocken. Dom är fluffiga och väldigt söta. Det var just storleken och deras utseende som fick mig att välja några Dvärgkochin.
Rasen är ruvningsbenägen och visst det har jag märkt då båda hönorna la sig på ägg i våras och låg kvar hela tiden ut.

Den ena hönan var en utmärkt mamma och den andra rätt usel. Fördelen med raser som gillar att ruva är att de ligger tiden ut och inte lämnar äggen. Oftast blir de också bra mammor. Nackdelen är att de gärna har två kullar ungar om året och när de bestämt sig för att bli mammor så ligger de och surar och vill varken lämna redet eller lägga nya ägg. Dom lägger ljusbruna lite mindre ägg.

Vi har två Creme Legbar tanter i hönshuset. Det är husets surkärringar och förmodligen de som är högst i rang. Ingen ska minsann komma och ta maten från dom. Dom ska ha först och skulle någon få för sig att komma och äta på deras fläck så får dom snabbt veta att det inte är okej.

Samma sak på sittpinnarna, man inte försöka att klättra upp på pinnen i för ung ålder när man inte är förtjänt av det, för då får man sig en åthutning av surMärta.
Kolla in deras lustiga vita/ljusa ”öronlappar”.

Creme Legbar valde jag för att de har en ljusgrön färg på ägget.

Min första Leghorn höna var en otroligt vacker höna. Tyvärr gjorde hon sig illa i benet och trots alla försök att få henne bra gick det inte och hon fick somna in. Efter det blev jag lite sorgsen och saknade henne. Så då skaffade jag tre nya damer. Alla var tillräckligt gamla så jag visste att de var hönor, men så unga att det inte skulle bli någon konkurrens. Nu har dom växt till sig. Leghorn skaffade jag för att de är duktiga äggläggare.

Dessutom tycker jag att de är riktigt trevliga. Josefina Maximiliana är en nyfiken dam som gärna står vid grinden till altan på morgonen och tycker att hon ska komma in och fika. Lousie Alexandra är någon vecka och minstingen av dom som kom. Hon är lite mer försiktig och blyg, men kommer gärna fram om man bjuder på något. Lovisa Ulrika är lite mittemellan dom två. Leghorn lägger vita ägg.